Roffandet

Har funderat lite på om jag beundrar eller tycker illa om människor som alltid roffar åt sig, som ser till att få den största och sista tårtbiten, som kräver hjälp även om någon annan blir utan, som ställer sig framför alla andra  på en konsert utan att bry sig om de skymmer sikten o.s.v

Själv är jag nästan för mycket åt andra hållet, men det gör ju att jag inte alltid blir nöjd, jag sitter där och vill ha den sista tårtbiten men vågar inte ta den, för vad ska alla andra tycka? Det kan ju vara fler som vill ha den...

Jag irriterar mig utan att säga något, vill ju inte gnälla eller verka missunnsam.

Men tänk om allt detta till slut gör att jag blir bitter, blir en riktig bitterfitta, en som inte tar chansen när den kommer, utan först väntar och ser så att ingen annan vill ha den.

Man har ju bara ett liv och då ska man kanske ta för sig också, utan att för den delen trampa någon på tårna, men det är ju det som är så svårt, att hitta balansen mellan att ta vad man vill ha och att roffa åt sig!


                              Bilden ärligt snodd från: lararnasnyheter.se