Har två föräldramöten i veckan, så det blir inte så mycket träning för mig.
Men det är väl lite så när man är mamma, man är sist på sin egen prioriteringslista...
Annars då? Ja livet är fortfarande i limbo...
Men annars mår jag bra.
Febern förra veckan hade iaf några fördelar, den tog med sig några kilon och hela aptiten...
Kan knappt få ner mat så jag lever på sallad och mackor just nu...
Så med lite tur och hård träning lyckas jag kanske närma mig målvikten iaf.
Har haft en lugn och skön myshelg i helgen, eller lugn och lugn... jag har städat och tvättat som en galning men eftersom jag har haft feber halva veckan så var farten på mig rätt så låg och lugn...
Har haft mina tonåringar hemma och har fått se rätt så mycket hockey med den yngste, så mysigt!
Känns helt sjukt att säsongen snart är över, han har bara en cup och en match kvar att spela, men fotbollen drar ju snart igång... så vi lär ju ha något att syssla med ändå!
Nu längtar jag efter vår så jag bjuder på lite vårblommor som jag fått av mina fina vänner.
Ofta när jag mår lite dåligt och känner mig lite låg så händer det något riktigt hemskt för någon annan som får mig att inse att jag har det rätt så bra ändå.
Har fått feber och har nog aldrig blivit så glad över det någon gång i mitt liv!
Inte ens i tonåren när jag hade prov och skitit i att plugga!
Så varför denna glädje?
Jo, nu har jag något annat att skylla huvudvärk och annat på!
Har en sån där fix idé om att jag inte äter värktabletter om det inte är något allvarligt och om jag äter så erkänner jag alltså att det är allvarligt...
Knäppt, jag vet!
Men har man feber är det ju bara att knapra på.
En dag till har gått, snart vet jag, kanske redan idag?!?
Men vill jag veta? Säger hela tiden att jag vill, men det gäller nog bara om svaret är positivt, eller iaf hanterbart...
För vad händer annars?
Orkar jag vara stark? Och hålla ihop? Vem ska hålla ihop mig?
Just nu är det mitt underbara jobb som gör att jag stiger upp, känner mig så behövd där och har så mycket att göra att tankarna och ångesten försvinner för en stund.
Sen på kvällen, hemma med familjen då orkar jag också, för deras skull. deras kärlek och kramar håller mig uppe och träningen renar och ger mig energi.
Men på natten, på natten finns bara ångesten kvar.
Och för varje natt blir den lite svårare att skaka av sig...
Har varit på en föreläsning om adhd ikväll och kommer som vanligt att tänka på min egen barndom och att jag måste ha haft en diagnos som barn...
Men var tog energin vägen?
Bra var den iallafall, den handlade om flickor med adhd och hur de skiljer sig från pojkar. Ska försöka länka föreläsaren senare.
Är inne på en ny sorts hälsoresa nu och just nu vet jag inte så mycket om hur den kommer att bli, fick höra av en läkare att jag hade en gropig väg framför mig...
Jag hoppas att vägen snart ska plana ut igen.
Idag har jag iaf tagit ett steg framåt och nästa vecka så får jag förhoppningsvis en karta över vägen och kanske tom en färdplan...
Skrev ett inlägg här vid nyår om att jag skulle bli bättre på att blogga, eller iaf skriva små korta inlägg om vad jag är tacksam över...
Man ska inte skriva för mycket för då händer det något som gör att man känner sig extra dum....
Känns som om jag är där just nu...
Men plötsligt vänder det!
Hoppas och tror på det för jag orkar inget annat.
Livet går upp och ner, ibland är man på topp, ibland är det svårt och ibland flyter det bara på, men idag tog det slut för min älskade mormor.
Vila i frid
Yngste sonen fyller fjortis idag, så snart är jag inte bara kortast i familjen utan omognast också...
Tänk att det är så länge sen han tittade ut uppe i sovrummet!
Livet är ju lite upp och ner nu, men jag har mycket att vara glad och tacksam över så jag ska fokusera på det nu.
Skrev ju här för ett tag sen om ett pass jag kört som gav mig en sådan stark lyckokänsla.
Jag var på samma pass idag, lite omotiverad och låg men ändå förväntansfull, skulle jag bli lycklig igen? och känslan kom, under samma låt som förra gången.
Först en stark lyckokänsla och sedan direkt efter en känsla av sorg, ett behov av att gråta.
Är det så här nu?
Just nu känns det som om hela min värld har förändrats, men ändå så är den precis som förut.
Mat ska lagas, tvätt ska tvättas, barn ska kramas, man ska jobba, älska och betala räkningar...
Återkommer med mer information om livet verkligen förändras eller inte...
Lever i ett vakuum,
Där jag både vet och inte vet.
Jag tror på det värsta,
Hoppas på det bästa
Och drömmer om alla tänkbara scenarier...
Har tänkt på kost och träning ett tag, försöker gå ner och det har känts viktigt och sen så förändras livet och vad som är viktigt...
Ska åka på hockeyhelg med maken och yngste sonen till helgen.
Sonen ska på cup och bo på skola med laget, jag och maken ska mysa på hotell!
Ser verkligen fram emot det och känner att jag behöver och är värd det!
Sen på måndag blir det att åka till farbror doktorn och höra varför mitt ena öga är svullet hela tiden...
