Igår var det dags för att fara på hockey igen, sonen hade blivit uttagen till ännu en uttagning till tv-pucken...
Det var en dag med blandade känslor, stolthet för att han blivit uttagen, glädje över att få följa med och vara med honom, surhet för att vi ej fått veta att starten var flyttat från kvart över sju till kvart i nio, leda när inte sonen spelade, trötthet för att man ej fått sova ordentligt.
Men den sista känslorna var ändå de värsta, de man kommer att minnas: Rädsla och förskräckelse.
Det var nämligen en kille som bröt foten, de spelade match och de spelade tufft men inte för hårt, jag hann inte se vad som hände, men hux flux låg han bara där och när han lyfte på benet så hängde bara foten och dinglade, det såg riktigt otäckt ut och jag hoppas att han snart blir bra igen och att han inte behöver ha ont eller få men av det.
Man inser hur fort det kan gå och att om sonen fortsätter spela så kommer det någon gång att vara hans tur, vi har haft tur än så länge, han har kanske haft en väldigt lindrig hjärnskakning, men that´s it.
Vill inte tänka på det, får bara vara glad så länge han får vara skadefri...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar